30 november 2008

Lieder/lieber/leider.

Man vill ju vara trevlig. Hälsa kunderna välkomna. Säga att det går bra att fråga om de vill ha tips. Att det går finfint att bara titta sig omkring också.

 - Möchten Sie einen Tipp, oder möchten Sie sich lieber umschauen?

vilket betyder:

 - Vill Ni ha ett tips, eller vill Ni hellre titta er omkring?

Om man är lite trött och byter ut ordet lieber (=hellre) mot leider så blir det:

 - Vill Ni ha ett tips, eller vill Ni tyvärr titta er omkring?

Det blir inte mycket bättre om jag byter lieber (=hellre) mot Lieder heller.

 - Vill Ni ha ett tips, eller vill Ni melodier er omkring?

29 november 2008

Taschen und Blink und Leni.

Dum-di-dum-di-dum-dum! Nu är det dags för boktipset!

Jag har precis läst färdigt Blink av Malcolm Gladwell och börjat på Leni - the life and work of Leni Riefenstahl av Steven Bach. Nå, vad tycker jag då?

Alltså, jag hade så höga förväntningar på Blink. Den verkade spännande och rolig men var bara... platt. Den handlar om det där "tänkandet utan att tänka", det vill säga de där 2 sekunderna när man vet nåt fast man vet inte varför. Det låter ju intressant. På baksidan iallafall.

Malcolm Gladwell tar upp många exempel i boken. Jag gillar det ändå inte. Det är nåt med upplägget tror jag. Varje gång han börjar en berättelse eller ett resonemang så tänker jag: Ah, det är ett skämt! och väntar på en punchline.

Efter en massa text tänker jag: Eller är det en anekdot? och väntar på sensmoral och upplösning.

Ytterligare en massa text senare tar kapitlet slut. Han blajar på, jag tappar bort mig, jag tänker hela tiden: Vart vill han komma? Vad är syftet? och då hoppar han på nästa ämne som jag tror är ett skämt/anekdot/blajeri.

Men! Sista kapitlet var faktiskt jättebra. Det handlade om hur man kan läsa folks ansikten och det var den enda biten som han lyckades fånga mig med.

Alltså: läs bara sista kapitlet som heter Seven seconds in the Bronx och strunta i resten.

Nå! Leni Riefenstahl-biografin då? Jag har hittills läst 40 sidor, jädra bra bok! Välformulerad och med insprängda bitar av torr humor som jag fnissar högt åt. Jag har precis kommit in i kapitlet om hennes barbröstade filmdebut i Ufa-rullen Wege zu Kraft und Schönheit, en film som hon senare envist hävdade att hon aldrig ens hört talas om, än mindre sprungit omkring i, barfota över hela kroppen.

Jag är väldigt förtjust i Steven Bachs språk. Han låter lite som berättarrösten i Barry Lyndon, (det är nog den roligaste film jag har sett, briljant torr komedi!) med samma avmätta ton. Han är absolut inte föraktfull, snarare lite som man kan vara med nära vänner eller syskon, lite retsamt men kärleksfullt.

Han har skrivit en om Marlene Dietrich också, jag bara måste lägga vantarna på den. Dregel.



Aaaah! Taschen är helt fantastiska! Jag utökade pinup-böcker-delen i mitt bibliotek, köpte en fet 450-sidorsbok om herrtidningarna under första halvan av 1900-talet, sjukt billig och himla tjusig! Det här var del ett, det finns fem eller sex delar.

Jag måste ha alla, såklart.

Hawaii vs. pyjamas.

Jag ville egentligen köpa två skrikiga hawaiiskjortor, men jag investerade i en rutig flanellpyjamas istället.
Hey, det är snart december. Kallt, kallt i Berlin.

Måste bara tillägga: aj löööv den där fota-mig-själv-i-spegeln-minen. Vilken koncentration.

Allt för konsten.

28 november 2008

Rossmann und Ronnie.

Nu är det julmarknad i vartenda hörn! Jag stötte till och med på en positivhalare idag. Det var roligt. Jag gick förbi honom fyra gånger utan att lägga slantar i koppen. Hoppas han inte blev ledsen. Men jag ville ju så förtvivlat gärna knäppa kort på julkransarna.



Sen gick jag till Rossmann. Varje gång någon svensk pratar om Rossmann så är det med glittrande ögon, de ser faktiskt lite ut som de små rävarna när Benjamin Syrsa sjunger Ser du stjärnan i det blå. Nu när jag har varit där förstår jag varför. Genialiskt! Sensationellt! Där finns allt! Tvål/tvättmedel/borstar/tops/billigt smink/kinderägg/hundmat/knästrumpor! Allt!

De har även dåliga accessoarer.

Jag pajade min väska på Rossman, fick panikköpa en ny. Valde mellan en som såg ut som Muminmammans svarta väska eller en som såg ut som en gardin. Jag valde gardinväskan. Eller, gardin och gardin, den ser lite ut som en skidpjäxa också. Men mest en gardin.

Här är en bild på en trappa:

Det finns en julmarknad på Alexanderplatz. Den är misstänkt lik Oktoberfestmarknaden från förra månaden, lite mer tomtar men samma mängd rultiga damer i toppluva.

Skillnaden ligger i att man på den här marknaden kan köpa julgranskulor. Vad sägs om en glosögd tysk polis?
Nä, det är ju inget att hänga i julgranen!

Höhö.

Jag föredrar en totempåle.


Den här burken får mig att tänka på boom-shacka-lack.

Efter mina inköp åkte jag till stamfiket för att äta feijoada (portugisisk korvgryta, sjukt smarrig) och läsa i min nya Leni Riefenstahl-biografi. Jag börjar bli tjenis med personalen också, det är roligt.

Anyway, jag behövde gå på toaletten (man behöver det efter tolv koppar kaffe) och gick mot fikets bakre delar. En kille reste sig upp och drog på sig mössan. Medan jag närmade mig så tittade jag på honom, han kändes bekant på nåt sätt.

Jag insåg att jag stirrade, han stirrade tillbaka, det var en halv sekund av arga leken innan jag kom på att ett leende lättar upp så jag drog lite i mungipan (inte med handen utan genom ansiktsmusklerna), pyttepyttelite för jag var så koncentrerad på att stirra och försöka minnas.

Killen pyttepyttelog tillbaka, han såg lite ut som en rädd kanin. Inte undra på när ett vilt främmande fruntimmer dundrar på och vrålglor på honom. Till allas lycka svängde jag av och in på toaletten. Det var då jag kom på vem han var.

Det var Ronnie Sandahl.

Vi har nog samma stamfik, Ronnie och jag.

Va?

Ibland kommenterar kunderna mitt språk. Oftast sker det efter att jag har försökt förklara en företeelse som jag inte vet det tyska ordet för (t ex tortyr, som är det roligaste ordet just nu).
Kunderna tittar glatt på mig och säger:

 - Du pratar verkligen bra tyska!

Det jobbiga är att jag måste be dem förklara vad de menar, för jag förstår inte vad de säger.

27 november 2008

Der Wald und die Gewalt.

Svårt med orden igen. Försökte förklara innehållet i en deckare till en äldre herre. Problemet var bara att jag blandade ihop Gewalt (=våld) med Wald (=skog).

 - Den här boken bra! Dock man måste veta, det finns mycket blod i den här bok. Blodig skog! Mycket skog i den här bok. Tycker Ni om skogiga böcker?
 - Tja... det finns ganska många träd där jag kommer ifrån. 

26 november 2008

Puky.


 - Vad ska vår nya barncykel heta? Speedy och Quickie är redan upptaget.
 - Hmm... Barn kräks ganska ofta. Vad sägs om Puky?

25 november 2008

Viktoriapark + Schnitzelmassaker.

Utsikten från Kreuzberget i Kreuzberg (ligger i Viktoriapark) är fin. Man ser långt åt alla håll, utom åt det här hållet. Så därför tog jag en bild på det.
Marsipancroissant i solnedgången. Sorry, croissanten är uppäten, men håll tillgodo med solnedgången.

Tjusigt monument över preussiska befrielsekriget mot Napoleon år artonhundrafrösihjäl.
Sen såg vi en stekare som försökte hålla fast en kvastfening.
Bestämde oss för att käka schnitzel på kvällen. Dels för att det är gott, men mest för att det är ett roligt ord att säga många gånger i följd.
En ensam citronkärna på bord. En dikt i bildform. Jag väljer att kalla den för allegori över schnitzelväntan.
Jag har aldrig sett så mycket schnitzel på en och samma gång. Någonsin. Jädra gott var det dock. Och liksom lite knaprigt men ändå lite mjukt, men ändå lite knaprigt, men ändå... äsch. Det var smarrigt. Men nästa gång ber jag om en barnportion.
Ett plus i kanten för prioriteringarna på tallriken. Tre små potatisar till ett berg schnnitzel. Men ni vet vad de brukar säga såhär i juletid.

 - Potatis kan du äta hemma!

Brandenburger Tor + Potsdamer Platz.

Brandenburger Tor är tjusigt.
Men vägen är än lite mer tjusig.
Fast tjusigast ändå är flickan i fönstret.
Vi begav oss till Filmmuseet vid Postdamer Platz. Jädrar i min lilla låda! Jag har alltid undrat hur det känns att vara på holodeck i Star Trek, ni vet när de precis har stängt av holoprogrammet och det är snyggt grönt och lite galet i strukturen och man vet inte vad som är upp eller ner riktigt.

Det ser ut såhär:
Jag har blivit besatt av Metropolis. Filmen alltså. Jag kan inte tänka på mycket annat. Och jag tittar på den här bilden hela tiden. Heja Fritz Lang!
Nä, nu ljög jag. Det finns en annan grej som jag har blivit besatt av också. Marlene Dietrich. Jösses amalia vilken människa! Större delen av utställningen strösslades med kärleksförklaringar från män och kvinnor och rika och fattiga och Hemingway och James Stewart och en tatuerad kvinna med rockabillyfrisyr som jag måste ta reda på mer om.

Marlene, vad var det som du hade som trollband alla dessa människor? Förutom en sjukt snygg frack, förstås.

Choklad.

Det ser väldigt gott ut, men vad är det de har doppat i choklad egentligen?

KaDeWe.

Rosa är så hett just nu.

Är man i Berlin måste man äta currywurst. Så är det bara. 
Mätta och belåtna åkte vi till KaDeWe för att kolla in den berömda julskyltningen. Utanpå var det inte så mycket att hurra över.
Men inuti... OhMyGod. Hysteriskt! Kitschigt! Skrikigt! Gnistrande! Helt enkelt underbart! Kolla bara in plyschrådjuren.
Eller vad sägs om vita små ugglor i mossen?
Scenerierna var helt enkelt out of this world. Svampar och vättar och kvastar och plysch och mossa och knasiga saker överallt. 
Hädanefter ska jag alltid ha små svampar i julgranen.

Efter några timmar jagades vi bort av en jättestor Steiffbjörn som försökte äta upp oss. Ingen uppges ha skadats, en dog.
Vad är grejen med att ha dirty chokladfigurer? Jag fattar inte. Det är knappt ens nån "höhö"-faktor på det, bara... konstigt.

 - Kolla, en tomtekille i badbyxor. I choklad! Nu blev du väl glad?
 - Nej.
Fikade på stamhaket. Chili con carne och banansaft. Typ det enda man behöver i världen. Och kärlek dårå.
På natten började det snöa. Då kändes det som om vi bodde i en julkalender.
Det är så snyggt att det ser lite fejkat ut.

Sjurättersmiddag.

Jisses. Jag trodde aldrig att den dagen skulle komma. Men det gjorde den. Dagen då jag åt en sjurättersmiddag.

Vi hade bokat bord på Hostaria La Buona Forchetta på Graefestraße 83 i Kreuzberg. Rekommenderas varmt! Det fina med det stället är att på helgen finns det bara två saker att välja på. Antingen tar man den lilla fyrarättersmenyn. Eller så tar man den stora sjurättersmenyn.

Valet var inte särkilt svårt. Vi skålade glatt med våra vinglas (vinet ingår i menypriset) och högg in på förrätt nummer ett. Sen kom förrätt nummer två (som var bresaola! aj lööööv it). Och förrätt nummer tre.

 - Jag börjar känna mig lite mätt, tror jag.
 - Äh, det har ju bara börjat, det här.

Nedan är en bild på varmrätt nummer ett. Det var pasta. Det var också jättegott. 


När varmrätten nummer tre kom in (vaktlar med nåt smarrigt gojs) så var jag så mätt att jag började få svårt att prata. Jag kunde inte komma på vitsiga saker att säga längre, allt blod var nere i magsäcken, kroppen var koncentrerad på att ta hand om de väldiga matmassor som jag skyfflade in i munnen.

Hjärnan var satt på avbytarbänken medan tolvfingertarmen kavlade upp armarna.


Sen visades det tumringar och lillfingerringar. De var så fina, turturfåglarna. Lite nittiotal, men fint.
Som sagt, drickat ingick i priset.

Bakom en dörr fanns ett Roy Andersson-rum där man kunde sitta och ta igen sig ett tag mellan rätterna. Det var skönt.

När vi skulle gå såg jag den här affischen i ett hörn. Det kändes passande på nåt sätt. Och lite läskigt.


19 november 2008

Sushimania!

Allmän Bollywoood-dans utbröt i butiken vid ett flertal tillfällen idag. Heja Indien! Det ville vi fira genom att köra en gammal hederlig battle.

Bilden nedan ska läsas från höger till vänster. Först hade jag Rant av Chuck Palahniuk som dagens tips. Kände inte riktigt att det räckte med en rabiesberoende redneck på bordet, ville ha något mer också. Något dystert och vackert.

Cormac McCarthys bok The Road är världens bästa bok. Så då skrev jag det på lappen. Det var ungefär då battlen började.


Anne strök över min skylt och skrev "Den här är den bästa! /The Boss" och petade ner i Fool on the hill av Matt Ruff. The battle was on. Vi slog vad om vem som sålde flest exemplar av respektive favorit innan klockan slog fem.

Anne vann. Hon sålde en.

Efter jobbet blev det sushi för hela slanten. Trevligt hak, hajade inte riktigt vilken sort jag skulle ta (man fick kombinera själv), tog två sorter med lax, gnuggade händerna och tänkte:
 Nu blir det sushi så det bara visslar om det.

Ja, det blev det verkligen.

Jag har ätit mycket sushi i mina dar, men jag har aldrig varit med om att man har kunnat beställa ymnighetshorn. Hur äter man den? Med pinnar? Som en glasstrut? Eller slukar man den hel som de andra bitarna?

Ja, tacka vet jag Berlin. Där får man rejäla sushibitar. Och på vägen hem händer det att man hittar två glassbägare på en postlåda. Tjusigt värre.


Vet inte om jag har sagt det, men Berlin är dekadent. Och det är inget man hymlar med heller.

Vill man ha en väggalmanacka med stora bröst, då köper man helt enkelt The Big Breast Calendar. Kanske slinker Frida Kahlo-almanackan också ner i korgen. Vad vet jag.